21 juni 2010

Stoke

Kolla detta! Upper Steppen side inspection.

Malmö DIY 2010

Betongcupens premiär förebådade trubbel. Redan i början av veckan spekulerades om vädret och DMI & SMHI:s digitala kristallkulor gnuggades redigt. De siade mörka moln och på fredagen beslutades att tävlingen skulle flyttas från lördagen till söndagen. Då fanns fortfarande hopp om mulet väder och uppehåll. Våren 2010 är det vad drömmar är gjorda av.
Malmö DIY startade förra året, som ett samarbete mellan Bryggeriet och kommunens eventgren. I år blir DIY också premiär för Betongcupen. Människor med bra idéer får resurser att genomföra dem i Malmö; det gör det lätt att älska vår fläck här på planeten. De senaste åren har vi skapat åtminstone en betongpark och ett par verkliga DIY-projekt om året och det finns ingen ände i sikte.
Nyligen utnämnde någon nya Steppens wallride till stans skönaste och det tog mig en god stund att i tanken bläddra igenom alla de andra. Livskvalitet kändes som ett utslitet ord tills det slog mig: jag har fler wallrides inom skateavstånd än jag kan hålla ordning på. Och likadant är det med scenen i Skåne - Sveriges Florida - dit svenska skejtare emigrerar för att åldras; det finns fler skaters, klickar och projekt än vad som är sunt att hålla reda på. Att följa Malmö-skatebloggar + hemsidor + videostreamar + twitter & facebook måste vara åtminstone ett halvtidsjobb. Tid jag inte har. Men jag ser er därute, surfar förbi ibland och bläddrar igenom det senaste. Och varje gång får det mig att vilja konstatera det uppenbara: Vi har en mäktig scen här nere! Den är splittrad, beefig och jävlig.  Vi gör saker på skatevis, då blir det så. Och jag hade inte velat ha det annorlunda. Sociala megastrukturer kväser avvikelser och kramar magin ur livet. Sprider döden. Domedag och paranoia! Men så länge vi organiserar oss spontant, efter begär och intresse, har vi fortfarande en chans att komma undan.
Första ljuset genom gardinerna på söndag morgon talade om ett tunnt molntäcke och under en huvudbultande bakfylla glimtade minnesbilder från Pontus filmpremiär och 30-årsfest kvällen innan. Filmvisningen var så jävla bra att jag skrattade, grät och försökte tömma Tangopalatsets bar. Att jag långsamt sjönk under bardisken verkade inte hindra bartendern från att ställa fram nya flaskor åt mig, så länge mina händer tömde dem och fortsatte hala upp kontanter ur djupet.
Hammarhajar cirklade som siluetter mot ytan och det grådisiga ljuset ute i Sibbarp. Det är oklart hur så pass mycket folk hittade till skatetävlingen en dag senare än planerat. Men där satt vi i snålblåsten och glodde på den tropikblåa Holmarampen, inramad av kala träd och gyttjebruna vattenpölar. 
 Som vid ett medeltida tornerspel skiljdes pöbeln från adeln av själva tävlingsbanan. Kalle Hell pumpade tungmetall ur mixerbordet och domarna hade tagit beteckning bakom ett massivt svart stenblock. Bakom dem stod den lokala armén uppradad med ansiktena i skugga från huvor mot den bitande vinden. I denna skara räknade jag ett tiotal riddare som kunde ha platsat i tävlingens final på en bra dag. 
De stora vinnarna på DIY är de som får tag på en av de subventionerade blanka brädorna och får plats vid målarborden inne i konstnärstältet. Med risk för att slita ut medeltidsmetaforen, är det här barder och narrar kan födas. Pushead, V.C Johnson och Jim Philips är centrala gestalter i skateboardhistorien och medan brädrullande perverteras till atletisk akrobatik borta på tävlingsarenan, smiter lekfullheten bakom läktaren, förbi Betonggrillen och in hos Pata, Ziggy, Jacke och de andra på DIY Boards.

Jag då? Hinkar kaffe, leker med fickkameran och hör dessa ord dämpat börja studsa i huvet. Tack alla inblandade för en underbart tung söndag!